Idag.. Kul det faktiskt, och slippa lokalerna :) fattar inte varför vi inte kan vara i skolan varje torsdag ?!..

idag har vi varit i skolan för att det skulle kollas på film, och några andra grupper var oxå där, vi ses ibland när det e nya kurser eller som idag..

ja håller nu på med etik och livsfrågor, spännande ämne, mycket om vad som är rätt och fel, och vem bestämmer det, stort ämne..

Oj oj oj när vi så filmen ( riktig dokumentär) fanns inget öga torrt i klassrummet, jäkla snyftande .. ja hos mig oxå och speciellt mot slutet..

En film som berörde en helt totalt, den har gått på tv, men aldrig sett den innan..

kommer snart en lång beskrivning här på filmen.. Varför?.. Ja ser man den så blir man verkligen ännu mer tacksam för vad man har och att man har ett liv och är frisk..

Denna film ska man kunna ladda ner om man söker på filmnamnet annars ska den finnas att hyra..

Så denna rekommenderar jag , ja vad är rätt och fel egentligen hm.. Efter filmen höll vi på med diskussioner om den hela dagen i olika grupper..

Filmen heter 

 * Jocke hette sussies man *

Kamp för ett värdigt liv...

 ( texten är kopierad)..

Hjälp mig att få ett värdigt liv skrev Joakim Alpgård på våren år 2003 i ett mejl till Tom Alandh. Alandhs reportage om Alpgård, som i höstas valde att dö på en klinik i Schweiz..

 Vilket värde har jag som människa? Så skrev Joakim Alpgård i ett mejl till filmaren Tom Alandh. Myndigheterna tycktes inte bry sig om Jocke, som efter en trafikolycka blivit totalförlamad.

Jocke, som alla kallar honom, älskade snabba bilar. En sommardag i augusti 1999 körde han av vägen i 180 kilometer i timmen. Hans vän drog ut honom ur det kvaddade bilvraket och räddade därmed Jockes liv. Det blev en notis i tidningen.

Joakim Alpgård kan inte tala, inte röra sig, inte andas av egen kraft. Han ligger fjättrad i en säng och är helt beroende av sin omgivning. Han talar med ögonen och små munrörelser som hans hustru Sussi Alpgård tolkar. Sussi och Jocke träffades på restaurangen Jakob Skräddare i Stockholm. De var arbetskamrater. Han var hennes chef.

Vi fattade tycke för varann. Han var charmig och trevlig. En riktig nallebjörn, och en verklig gentleman, som alltid brydde sig om sin omgivning, säger Sussi.

Efter olyckan gifte de sig. Sussi hade redan tidigare bestämt sig för att svara ja om Jocke friade. Och hon stod fast vid sitt beslut även efter det att Jocke tappat rörelseförmågan.

Tvekade du? frågar Tom Alandh.

- Inte känslomässigt, men jag var inte säker på att jag skulle klara av att vara hans assistent hemma.

När omgivningen fick reda på hennes beslut var det många som värjde sig i den stund då Sussi antagligen mest av allt behövde stöd. Varför, Sussi? Är det så klokt? Hur ska ditt liv bli?

 Andra tyckte att det var otroligt romantiskt.
Verkligheten blev en daglig kamp, och Sussi säger att det kanske inte var ett klokt beslut att gifta sig och leva tillsammans. Men det struntar hon i. Omgivningen får tycka vad den vill.

- Fast det är ju inte ett normalt äktenskap. Jag måste vara stark för honom, men jag får också styrka genom honom.

Men vården i hemmet blev inte alls vad Jocke och Sussi hade hoppats på. Jocke tvingas tillbaka till sjukhus efter bara några månader i den handikappanpassade lägenheten.

Trots att han mest av allt vill vara hemma.

Sussi ställde krav på den personal som skötte Jocke i hemmet. Hon tyckte att de gott kunde städa upp efter sig när de exempelvis spillde kaffe på golvet. Personalen hade å sin sida inte fått någon riktig utbildning för jobbet, inte fått tillfälle att lära känna just Jockes specifika problem.

Enhetschefen på Östermalms stadsförvaltning tycker att Sussi är jobbig och säger att det var därför som vården i den handikappanpassade lägenheten inte fungerade. Ni har inte varit trevlig mot personalen, säger hon till Sussi.
Gunilla Carlsson är en av de vårdare som arbetade med Jocke.

Hon tyckte mycket om honom, men slutade för att hon inte orkade arbeta nätter. Hon tyckte också att handledningen från arbetsgivaren var dålig.

- Jocke var så levande, han ville ha ut så så mycket av livet. Och han ställde krav. Han visste vad han ville.

Bland annat ville Jocke ibland gå på krogen. Det var ju hans miljö, och där trivdes han. Gunilla Carlsson tyckte det var naturligt, lät honom spela på rouletten, umgås med vänner och ta sig ett glas. Men då sa arbetsgivaren ifrån. Det var fel att låta Jocke dricka alkohol.

Filmen "Jocke heter Sussies man" sändes i SVT i oktober 2003. I dag är Jocke död. Han beslutade sig för att ta sitt liv och fick hjälp med det på en klinik i Schweiz.

Om Jockes och Sussis starka kärlek och svåra kamp, från början till slut, berättar Tom Alandhs film "Jocke hette Sussis man". Och efter en paus för nyheter följer ett samtal om dödshjälp. Är döden en rättighet?

Ja man måste se den filmen bara shit.. Jag var helt utmattad efteråt, och även fundersam över mycket..

Kommunen, hemsjukvården mm. skyllde på varandra hela tiden.. Brist på kommunikation, slarv med vårdplaneringen, löften hit och dit.. ja det var mycket herregud, men kan inte skriva allt..

men filmen och Jocke berörde, ja och även hans fru, som fick kämpa och kämpa för Jockes rättigeheter..

Som Jocke sa och undrade, Vem bestämmer över mitt liv? Vilket värde har jag som människa?..

Slutet på filmen kunde jag inte hindra tårarna längre, speciellt mot slutet när sussi berättade att han själv har planerat sin begravning...

Inget fick komma med sorgsna kläder och det skulle drickas champange :)) För det ville han, att hans anhöriga skulle var glada för hans skull och inte sörja..

hans smärtor var stora och med hans ord, kände sig som ett vårdpaket..

Sussie följde med på resan, och även hans två bästa vänner..

Skulle kunna skriva mer oj oj om filmen och mina tankar om all tomkring den, men då är jag inte klar förrän i morgon ..